sixty8tonesofgrey

Kom nyss hem från våra lilla uppspelning med rockskolan. Blev lite felspelningar, men det kunde varit värre..
Det var inte så mycket folk där heller, mest föräldrar, de andra banden och några av deras kompisar.
Jag kråkade i alla fall inte på Rosanna. Erik gjorde bra solon.
När jag tänker efter så borde jag försökt njuta mer av att få stå där, men allt hände så plötsligt och oplanerat. Vi skulle ju egentligen spelat klockan 20.00 men så blev det inte så pga av felplanering.
Och plötsligt stod man uppe på scenen och så körde vi igång. Nu vet jag inte ens när nästa chans att stå på scen, och få ha den där speciella känslan i kroppen, kan dyka upp... Det kanske dröjer hundra år. Gud bevare mig väl!
Jag vet inte heller om CAD kommer att fortsätta spela ihop. Det har ju inte funkat så bra tidigare med låtval och sånt. 
Jag vet inte ens vad som skulle vara bäst för oss, var och en, indivduellt eller hur man säger.. Men äsch.. vi får se, knäpp era händer och be (för mig och CAD).
Det får bli avslutningen på det här inlägget, ha det bra kära vänner.