NIGHTFLIGHT
jag lyssnade på musik, träffade människor, försökte mig på att discodansa, hoppade hoppborg och åt en tross.
jag fotade några av banden. dock blev det dåligt med mingelbilder. här nedan får ni lite smakprov på musikutbudet under kvällens gång. jag missade tyvärr dunderpatrullen då jag var tvungen att åka hem vid elvasnåret.
noll
amber oak
och såklart,
annorlunda randoms
nu känner jag hur ögonlocken blir allt tyngre.
vi ses
ÖVEROPTIMISTISK
därför tog jag på mig vårjackan och hoppade i x antal pölar av smältvatten på min väg ner till stan.
där mötte jag upp bob och vi delade på årets första mjukglass i blåsten utanför vintergatan.
när vi stod där och frös så slog det mig att januari och februari, årets tungaste och mörkaste årstider, är förbi. nu ligger våren framför oss, allihopa! räddningen är nära!
än en gång - +4 grader!!!!!!!!
ÖVEROPTIMISTISK
därför tog jag på mig vårjackan och hoppade i x antal pölar av smältvatten på min väg ner till stan.
där mötte jag upp bob och vi delade på årets första mjukglass i blåsten utanför vintergatan.
när vi stod där och frös så slog det mig att januari och februari, årets tungaste och mörkaste årstider, är förbi. nu ligger våren framför oss, allihopa! räddningen är nära!
än en gång - +4 grader!!!!!!!!
nej, det har inte hänt mycket i mitt liv den här helgen.
sara säger:
hejsan dude
- lovisa säger:
hur är det?
sara säger:
hahah det är mycket bra för dig då? bättre med rösten?
- lovisa säger:
kan prata lite nu.. men inte mkt.
jag är fruktansvärt frustrerad, ARG, rastlös över mitt sociala handikapp....
sara säger:
hahaha men stackare men det kanske är på bättringsvägen nu då?
- lovisa säger:
fortfarande... jag har varit mer eller mindre stum sen i onsdag!
DU VET INTE HUR DET ÄR ATT INTE KUNNA KOMMUNICERA NORMALT MED MÄNNISKOR, ATTINTE KUNNA HA ETT NORMALT SOCIALT SAMSPEL
jag känner mig typ inte längre som en människa...
Den enda som verkligen förstår mig är min ipod!!!!
sara säger:
öh lovisa... du vet... det finns folk som kan... hjälpa dig stanna där du är... jag ska fixa det här, du kommer ta dig ur det här, stanna bara där du är.
- lovisa säger:
eeeeeeeeeeeh
är det där ett försök att visa medlidande eller bara för att få stopp på mitt klagande..?
sara säger:
det visar att jag tycker du bör söka hjälp eftersom att din bästa vän i nuläget är en apparat byggd av elektronik i olika former.
- lovisa säger:
hjälp för vad...?
jag ska träffa en läkare eller nåt i veckan.
DU NEDVÄRDERAR INTE MIN IPOD!
sara säger:
JAG NEDVÄRDERAR DEN INTE, JAG IFRÅGASÄTTER DEN OCH DINA SOCIALA KOMPETENSKVITERIER!
- lovisa säger:
JAG KAN JU INTE PRATA! JAG HAR FÖR TILLFÄLLET INGA SOCIALA KOMPETENSKVITERIER!
förutom på msn. här är jag normal.
sara säger:
här är vi alla normala
(&(/%/&¤@€$½£@$@¤+@£@£$£@$$£¨$
det är inte okej. det är inte kul längre.
jag får snart ett sammanbrott!
JAG VILL HA TILLBAKA MIN RÖST, JAG VILL BLI FRISK SÅ IN I ...........!!!!!!!
NEJ, JAG HAR ALDRIG TÄNKT PÅ HUR MYCKET JAG SKULLE SAKNA MIN RÖST OM DEN FÖRSVANN
i går kväll klämde jag fram några ynka grötiga ord tillsammans med josefine och siri där vi satt i tv:soffan och slötittade på en sån där chiclitfilm.... inte mitt filmval säger jag bara, även om jag skrattade ett par gånger.
jag kände att jag inte var världens bästa, mest sprudlande sällskap, även om jag verkligen uppskattade att umgås med mina vänner.
jag är arg och utled på mitt handikapp. jag kan inte undvika att känna mig aningen hjälplös. Slemmet i halsen vill aldrig ta slut, hostan river värre än förut och jag känner mig mer och mer avskärmad från allt vad socialt samspel kallas. Jag kan inte ens kommunicera med mina föräldrar om saker såsom tvätt och middagstider. Funderar seriöst på att börja ta lektioner i teckenspråk.
Livet är inte lika roligt när det är så mycket som jag varken kan eller får göra.
jag kan inte spela basket eller träna överhuvudtaget, såklart inte sjunga och min förmåga att umgås med vänner är ju problematiskt. Att ta långa tankeproduktiva promenader med min ipod hade kunnat vara ett alternativ - om det det inte varit för denna artkiska, överjäkliga äckelkyla, som mer eller mindre är anledningen till min påtvingade tystnad.
För att pigga upp mig själv har jag lånat hem ytterligare en hel ica-kasse med cd-skivor från skellefteå stadsbibliotek. Nere vid cd-ställen drog jag ner allt intressant jag kunde hitta. Båda skivor av gamla favoriter och fodral med fina omslag med för mig helt okända namn hamnade i min kasse under loppet av några minuter. Det kändes en aning besvärligt vid biblioteksdisken, bibliotekarien som log ansträngt när hon tvingades avlarma ett trettiotal cd-skivor. Jag stod där och log ännu mer besvärat, utan möjligheten att kunna ursäkta mitt "beteende", som inte verkade vara helt okej.
Förövrigt så har jag garderat mig med en massa olika filmer från hemmakväll med hopp om att kunna bota min egen rastlöshet. Jag har ju alltid klagat på att jag inte har tid för att se film. Nu har jag en ocean av tid som jag, inte riktigt, kan fylla med vad jag vill.
men, nu ska jag sluta ordbajsa och försöka njuta av en semla.
ha det bra! och prata mycket, fyll världen med en massa fina ord till alla du tycker om.
hej
stum
hej
livet är så ironiskt.
min dag började som den gladaste och bubbligaste dagen jag upplevt på länge. Det fanns så mycket, nästan äckligt mycket fluffigt och positivt i mitt inre imorse, som ville spruta ut som spya genom min mun. det fanns så många olika saker som skänkt mig glädje under de senaste (förövrigt febriga) dagarna som jag längtade efter att få beskriva för mina vänner. Händelser, speciella stunder, saker som jag ville vända och vrida på med hjälp av ord. Jag kände en längtan efter testa olika sätt att uttrycka dessa saker för att hitta det rätta sättet att verkligen beskriva känslan och händelserna.
Men när jag spenderat en liten stund i skolans kalla korridorer inser jag att jag inte kan prata...
Det ligger en tjock, seg klump av vinteräckligt förkylningsslem i min bröstkorg, alldeles för nära mina älskade stämband. Detta vedervärdiga slem hindrar allt julgransljust och marsmallowaktigt inom mig från att beskrivas och upplyftas, för att sedan belysas och analyseras som man bara kan göra med sina allra trognaste kvinnliga bundsförvanter.
med klarspråk - jag kan inte prata för tillfället.
eller, jag kan, nästan, om jag måste. Men jag undviker att tala för det gör till och med ont när jag gör mina ökända skrattfrustningar. Detta betyder i sin tur att jag kan inte sjunga. Det känns nästan ännu jobbigare, jag som jämt brukar gasta i duschen, nynna tyst, och sjunga för mig själv. Nu när jag missat en massa rep på grund av förkylning och feber så sätter såklart själva halsen käppar i hjulet.
DET ÄR frusterande att inte kunna prata, att inte vara delaktig i något av alla samtal som pågår runt omkring en själv. Jag har flera gånger under dagens lopp känt mig närmast avskärmad från allt så kallat socialt samspelet.
Och det är irriterande, om än lite roande, att antingen tvingas gestikulera i timtal för att förklara en så enkel sak som "SKICKA SMÖRET" eller tvingas ta till mobil/alternativt gamla hederliga ting som papper och penna för att göra sig förstådd.
Att kunna använda rösten är något som alltid varit en självklarhet för mig. Att leva utan den är intressant. Men jag hoppas att det blir en kortvarig upplevelse. Redan efter en dag känner mig lite frustrerad i att tvingas leva med detta tillfälliga handikapp.
Det blir speciellt jobbigt om jag möter någon lagomt avlägsen bekant och jag inser att jag inte kan få fram en hörbar hälsningsfras. Därför tvingas jag le tills jag får kramp i käkarna och söka ögonkontakt med den mötande personen bara för att denna person inte ska få intrycket av mig som en allmänt dryg och otrevlig person som inte ens har tid för ett enkelt "hallå där".
Nej, jag uppfattas hellre som den allmänt konstiga tjejen med det krampaktiga leendet och de ticksiga ögonlocken än "hon som inte sa hej eller ens gav en avmätt nick".
Om du nu träffar mig i stan eller i antarktis eller på det glänsande marängliknande taket på taj-mahal inom loppet av de närmaste dagarna, så har du på förhand en förklaring till ett eventuellt konstigt, krampaktigt-leende, tystlåtet beteende från min sida.
Med detta sagt, eller snarare ordbajsat, ska jag försöka trotsa min oerhörda trötthet, stänga av datorn för att istället kämpa med SO-plugg i nån timme, innan jag slänger mig själv i säng och peppar inför ännu en dag i absolut tystnad.
Taj Mahal
hej
a job that slowly kills you, bruises that won't heal
KRÄK-BAJS-PANIK-DJUPSORG-VAKUMHÅLIKROPPEN-RASTLÖSHET-FÖRBANNAD-PISSARG-BESVIKEN-SVIKEN
helt oförklarligt.
en av mina mest förtrogna vänner, sedan några veckor tillbaka, är inte längre kontaktbar. jag vet inte. jag förstår bara inte.
det hände på mattelektionen, så väldigt plötsligt..
den lilla skärmen slocknade och musiken tystande. efter några sekunder förvirring försvann alla andra ljud i lektionssalen, alla färger bleknade, när insikten om att något var fel, alldeles förskräckligt fel, landade som en atombomb i min hjärna.
total förödelse. jag tryckte på alla knappar, förde låsknappen fram och tillbaka, men utan att få några som helst livtecken till svar.
jag är arg. jag är förbannad. jag är ledsen. det ska inte få gå till så här. jag kräver upprättelse.
men jag vill inte ha en ny ipod. jag vill att min kära vän ska vakna till liv igen.
jag har försökt att ladda upp den, men det verkar inte vara det som är problemet. jag ska testa imorgon igen. har läst igenom kundsupporten på apples hemsida. hjälplösheten och rastlösheten river runt i kroppen.
åh, nån som har nåt tips?
/en ledsen flicka
21 januari
ORSAKEN är ett mail som landade i min inbox igår. det var ett mail som jag både sett fram emot och fasat inför att få. tanken på detta mail har fått mitt tonårshjärta att slå extraslag av skräckblandad förtjusning under en tre dagar och tre nätters lång, lång väntan.
det var mailet från Västerbottensteatern, mailet som bar svar om jag skulle få medverka i uppsättningen av "Det susar i säven" i sommar.
mina förhoppningar var inte på topp. jag känner fortfarande att jag inte riktigt hade koll på vad jag gjorde under det där timmarna inne på västerbottensteatern, under auditionen.
men nu råkade det vara så att det stod, i mailet ( om jag har läst det väldigt många gånger nu, bara för att försäkra mig om att det inte är ett skämt eller min egen fantasi som spelat mig ett spratt...) att jag är uttagen medverka(som statist ungefär)!
jag skickade ett mail tillbaka för att bekräfta att jag fortfarande är intresserad av att medverka. jag passade då på att vara fruktansvärt oproffessionell genom att infoga tre :D sådana där smileysar i mitt svar. pinsamt.
om jag ska vara ärlig så är jag... förvånad, minst sagt!
MEN SAMTIDIGT SÅ GLAD SÅ GLAD SÅ GLAD! SÅ GLAD! förstås!
om någon ville veta.
hej
ps. JAG ÄR LYCKLIG!
TANKAR SOM INTE VILL LÄMNA MITT HUVUD
egentligen borde jag försöka följa det visa uttryckte som myntades av allas vänner timon och pumba.
1. sommarteatersommarteatersommateater. jag gick på audition med en liten klump i magen och utan några vidare förhoppningar. såg det hela som en kul erfarenhet. nu VILL jag plötsligt inget hellre än att medverka i Västerbottensteatern uppsättning av "Det susar i säven". väntar med spänning på mailet med svaret angående om det blir en vår fylld av mullvadar, kaniner och vesslor för min del.
2. umeå-open. jag vill så gärna, så gärna! SÅ GÄRNA!
men jag har insett att jag än så länge inte har någonstans att sova därborta. jag kanske inte heller har ekonomin att kunna betala både inträde, bussresa och ev näring att leva på under festivalen. och jag har definitivt inte fått klartecken av mina förmyndare. ARRGHHHH!
3. det är fortfarande ca 5 månader kvar till sommar, sol, värme, bara ben, ogrumlad lycka och FRIHET! någon sa att tiden skulle gå fort. det borde vara olagligt att skapa falska förhoppningar hos skoltrötta ungdomar.
4. det känns som om det var hundra år sedan jag höll i min kamera och kände inspirationen riva i fingrarna.
bättre sent än aldrig
suddlishsuddlishsuddlish (suddigt)
bilderna gestaltar en del av vad jag hade för mig förra tisdagen. då det var lov och frihet och lycka som bodde i bröstet. usch för att skolan börjat om igen. jag är redan l e s s . fasar inför nationella och alla andra prov, tråk- och stressigheter.
GE MIG SOMMAR OCH FRIHET OCH SOLSKEN OCH CYKELTURER TILL HAMPEN OCH KENT PÅ PDOL.
2009-2010
- istället för att inleda år 2010 här på bloggen med en lång och djup eller samhällskritisk text så citerar jag lite ur Disneyfilmen Anastasia. Du vet, den där repliken som framförs av Anastasias farmor alldeles i slutet, när Anastasia rymmer med Demitiri. Just den. Utan någon speciell anledning.
hej
hej igen
då blev jag på lite bättre humör.
men jag hatar fortfarande julen (i alla fall så som det känns ikväll).
blablablabla, jag är så rastlös att jag inte ens orkar formulera mig i vettiga meningar
insnöade, ensam och utanför.
Hela idyllen - jag vill spy på julen.
Jag känner mig insnöad och kvävd. Inburad i en iglo av rastlöshet, snö, iver, tristess och en längtan efter mer.
Julen är, som så många redan påpekat, bara ett själslöst koncept nu för tiden - konsumera så blir du lycklig!
Jag köper det konceptet då jag önskar mig en ipod i julklapp. Fastän jag känner en stark motvilja till att ens gå in i julskyltade affärer i dessa tider.
och jag kommer att äta revbensspjäll imorgon
jag kommer att äta köttet från de där stackars grisarna som det stod om i tidningen
fan
jag mår illa
nej, jag känner ingen julstämning
jag har inget pirr i kroppen alls
Till följd av detta känner jag mig utanför och udda och deppad eftersom media målar upp bilden av julen som glädjens högtid.
varför är jag olycklig när jag har allt?
familj, vänner, ett varmt hus, mat i kylen, mycket kläder, fritidsintressen och möjligheten att göra något av mitt liv.
är det det där lilla kravet jag känner som säger att jag borde vara lycklig, fnissig och julpirrig, som suger ut den essentiella friden?
Julen borde ju vara min högtid! Julen är ju, eller framställs i alla fall i media, såsom högtiden för de lyckliga. Idealet är den perfekta familjen, där föräldrarna har råd att köpa HD-tv och den senaste tv-spelskonsollen till sina bortskämda barn.
fast jag kan garantera att bilden är långt ifrån sann
en tanke som ständigt slår mig, är hur tung julen måste vara för de som är olyckliga och ensamma.
de som inte orkar pynta ett hus och klä en julgran. de som inte upplever att de käcka julsångerna når in i hjärtat.
de som inte har någon att köpa julklappar till. de som känner att de inte har råd med att vara lyckliga.
usch
det som 2000-talets jul står för borde avskaffas
någon som kommer ihåg jesus?
julen stod ju från början för något helt fantastiskt och glädjefyllt
nu våldtas högtiden av kommersialismen, en allmän själviskhet och sekularismen
för att inte tänka på hur julhandeln drabbar miljön osv
jag vill inte fira jul imorgon. jag vill inte ha en lögnaktig pissjul där jag tvingas leka lycklig eller känna mig olycklig. man måste ju vara lycklig under julen! men jag vill inte, kan säkert inte.
det är väl egentligen det jag vill uttrycka med detta inlägg, utan punkter eller stora bokstäver.
snälla någon, skriv något upplyftande, ge mig nåt att tro på
snälla
nu ska jag gå och knappra på en pepparkaka och därmed hindra mig själv från att fylla internet med ännu fler särskrivna, dåligt formulerade meningar där jag låtsas vara djup och ordbajsar fram åsikter som någon annan redan uttryckt, på ett mycket finare sätt och med pinsamt mycket bättre språk än jag.
(OCH ÅN EN GÅNG, JAG BER OM URSÄKT FÖR DET JÄKULSKT ÄCKLIGT DÅLIGA SPPRÅKET - JAG SKYLLER PÅ ATT JAG ÄR ALLDELES FÖR RASTLÖS FÖR ATT ORKA ANSTRÄNGA MIG).
