sixty8tonesofgrey

min ipod ligger i koma...........
helt oförklarligt.
en av mina mest förtrogna vänner, sedan några veckor tillbaka, är inte längre kontaktbar. jag vet inte. jag förstår bara inte.
det hände på mattelektionen, så väldigt plötsligt..
den lilla skärmen slocknade och musiken tystande. efter några sekunder förvirring försvann alla andra ljud i lektionssalen, alla färger bleknade, när insikten om att något var fel, alldeles förskräckligt fel, landade som en atombomb i min hjärna.
total förödelse. jag tryckte på alla knappar, förde låsknappen fram och tillbaka, men utan att få några som helst livtecken till svar.
jag är arg. jag är förbannad. jag är ledsen. det ska inte få gå till så här. jag kräver upprättelse.
men jag vill inte ha en ny ipod. jag vill att min kära vän ska vakna till liv igen.
jag har försökt att ladda upp den, men det verkar inte vara det som är problemet. jag ska testa imorgon igen. har läst igenom kundsupporten på apples hemsida. hjälplösheten och rastlösheten river runt i kroppen.
åh, nån som har nåt tips?
/en ledsen flicka

just nu sitter jag med en varm kopp knäck-te i handen och en grå, nedbantad katt i knäet. det är mörkt ute och jag lyssnar på radiohead. vid sådana här tillfällen är det lätt att bli lite melankolisk, men jag är lycklig!
ORSAKEN är ett mail som landade i min inbox igår. det var ett mail som jag både sett fram emot och fasat inför att få. tanken på detta mail har fått mitt tonårshjärta att slå extraslag av skräckblandad förtjusning under en tre dagar och tre nätters lång, lång väntan.
det var mailet från Västerbottensteatern, mailet som bar svar om jag skulle få  medverka i uppsättningen av "Det susar i säven" i sommar.
mina förhoppningar var inte på topp. jag känner fortfarande att jag inte riktigt hade koll på vad jag gjorde under det där timmarna inne på västerbottensteatern, under auditionen.
men nu råkade det vara så att det stod, i mailet ( om jag har läst det väldigt många gånger nu, bara för att försäkra mig om att det inte är ett skämt eller min egen fantasi som spelat mig ett spratt...) att jag är uttagen medverka(som statist ungefär)!
jag skickade ett mail tillbaka för att bekräfta att jag fortfarande är intresserad av att medverka. jag passade då på att vara fruktansvärt oproffessionell genom att infoga tre :D sådana där smileysar i mitt svar. pinsamt.
om jag ska vara ärlig så är jag... förvånad, minst sagt!
MEN SAMTIDIGT SÅ GLAD SÅ GLAD SÅ GLAD! SÅ GLAD! förstås!
om någon ville veta.
hej

ps. JAG ÄR LYCKLIG!

egentligen borde jag försöka följa det visa uttryckte som myntades av allas vänner timon och pumba.

1. sommarteatersommarteatersommateater. jag gick på audition med en liten klump i magen och utan några vidare förhoppningar. såg det hela som en kul erfarenhet. nu VILL jag plötsligt inget hellre än att medverka i Västerbottensteatern uppsättning av "Det susar i säven". väntar med spänning på mailet med svaret angående om det blir en vår fylld av mullvadar, kaniner och vesslor för min del.

2. umeå-open. jag vill så gärna, så gärna! SÅ GÄRNA!
men jag har insett att jag än så länge inte har någonstans att sova därborta. jag kanske inte heller har ekonomin att kunna betala både inträde, bussresa och ev näring att leva på under festivalen. och jag har definitivt inte fått klartecken av mina förmyndare. ARRGHHHH!

3. det är fortfarande ca 5 månader kvar till sommar, sol, värme, bara ben, ogrumlad lycka och FRIHET! någon sa att tiden skulle gå fort. det borde vara olagligt att skapa falska förhoppningar hos skoltrötta ungdomar.

4. det känns som om det var hundra år sedan jag höll i min kamera och kände inspirationen riva i fingrarna.

suddlishsuddlishsuddlish (suddigt)

bilderna gestaltar en del av vad jag hade för mig förra tisdagen. då det var lov och frihet och lycka som bodde i bröstet. usch för att skolan börjat om igen. jag är redan l e s s . fasar inför nationella och alla andra prov, tråk- och stressigheter.
GE MIG SOMMAR OCH FRIHET OCH SOLSKEN OCH CYKELTURER TILL HAMPEN OCH KENT PÅ PDOL.

This isn't the end. It's only the beginning

- istället för att inleda år 2010 här på bloggen med en lång och djup eller samhällskritisk text så citerar jag  lite ur Disneyfilmen Anastasia. Du vet, den där repliken som framförs av Anastasias farmor alldeles i slutet, när Anastasia rymmer med Demitiri. Just den. Utan någon speciell anledning.
hej