nej, det har inte hänt mycket i mitt liv den här helgen.
sara säger:
hejsan dude
- lovisa säger:
hur är det?
sara säger:
hahah det är mycket bra för dig då? bättre med rösten?
- lovisa säger:
kan prata lite nu.. men inte mkt.
jag är fruktansvärt frustrerad, ARG, rastlös över mitt sociala handikapp....
sara säger:
hahaha men stackare men det kanske är på bättringsvägen nu då?
- lovisa säger:
fortfarande... jag har varit mer eller mindre stum sen i onsdag!
DU VET INTE HUR DET ÄR ATT INTE KUNNA KOMMUNICERA NORMALT MED MÄNNISKOR, ATTINTE KUNNA HA ETT NORMALT SOCIALT SAMSPEL
jag känner mig typ inte längre som en människa...
Den enda som verkligen förstår mig är min ipod!!!!
sara säger:
öh lovisa... du vet... det finns folk som kan... hjälpa dig stanna där du är... jag ska fixa det här, du kommer ta dig ur det här, stanna bara där du är.
- lovisa säger:
eeeeeeeeeeeh
är det där ett försök att visa medlidande eller bara för att få stopp på mitt klagande..?
sara säger:
det visar att jag tycker du bör söka hjälp eftersom att din bästa vän i nuläget är en apparat byggd av elektronik i olika former.
- lovisa säger:
hjälp för vad...?
jag ska träffa en läkare eller nåt i veckan.
DU NEDVÄRDERAR INTE MIN IPOD!
sara säger:
JAG NEDVÄRDERAR DEN INTE, JAG IFRÅGASÄTTER DEN OCH DINA SOCIALA KOMPETENSKVITERIER!
- lovisa säger:
JAG KAN JU INTE PRATA! JAG HAR FÖR TILLFÄLLET INGA SOCIALA KOMPETENSKVITERIER!
förutom på msn. här är jag normal.
sara säger:
här är vi alla normala
(&(/%/&¤@€$½£@$@¤+@£@£$£@$$£¨$
det är inte okej. det är inte kul längre.
jag får snart ett sammanbrott!
JAG VILL HA TILLBAKA MIN RÖST, JAG VILL BLI FRISK SÅ IN I ...........!!!!!!!
NEJ, JAG HAR ALDRIG TÄNKT PÅ HUR MYCKET JAG SKULLE SAKNA MIN RÖST OM DEN FÖRSVANN
i går kväll klämde jag fram några ynka grötiga ord tillsammans med josefine och siri där vi satt i tv:soffan och slötittade på en sån där chiclitfilm.... inte mitt filmval säger jag bara, även om jag skrattade ett par gånger.
jag kände att jag inte var världens bästa, mest sprudlande sällskap, även om jag verkligen uppskattade att umgås med mina vänner.
jag är arg och utled på mitt handikapp. jag kan inte undvika att känna mig aningen hjälplös. Slemmet i halsen vill aldrig ta slut, hostan river värre än förut och jag känner mig mer och mer avskärmad från allt vad socialt samspel kallas. Jag kan inte ens kommunicera med mina föräldrar om saker såsom tvätt och middagstider. Funderar seriöst på att börja ta lektioner i teckenspråk.
Livet är inte lika roligt när det är så mycket som jag varken kan eller får göra.
jag kan inte spela basket eller träna överhuvudtaget, såklart inte sjunga och min förmåga att umgås med vänner är ju problematiskt. Att ta långa tankeproduktiva promenader med min ipod hade kunnat vara ett alternativ - om det det inte varit för denna artkiska, överjäkliga äckelkyla, som mer eller mindre är anledningen till min påtvingade tystnad.
För att pigga upp mig själv har jag lånat hem ytterligare en hel ica-kasse med cd-skivor från skellefteå stadsbibliotek. Nere vid cd-ställen drog jag ner allt intressant jag kunde hitta. Båda skivor av gamla favoriter och fodral med fina omslag med för mig helt okända namn hamnade i min kasse under loppet av några minuter. Det kändes en aning besvärligt vid biblioteksdisken, bibliotekarien som log ansträngt när hon tvingades avlarma ett trettiotal cd-skivor. Jag stod där och log ännu mer besvärat, utan möjligheten att kunna ursäkta mitt "beteende", som inte verkade vara helt okej.
Förövrigt så har jag garderat mig med en massa olika filmer från hemmakväll med hopp om att kunna bota min egen rastlöshet. Jag har ju alltid klagat på att jag inte har tid för att se film. Nu har jag en ocean av tid som jag, inte riktigt, kan fylla med vad jag vill.
men, nu ska jag sluta ordbajsa och försöka njuta av en semla.
ha det bra! och prata mycket, fyll världen med en massa fina ord till alla du tycker om.
hej
stum
hej
livet är så ironiskt.
min dag började som den gladaste och bubbligaste dagen jag upplevt på länge. Det fanns så mycket, nästan äckligt mycket fluffigt och positivt i mitt inre imorse, som ville spruta ut som spya genom min mun. det fanns så många olika saker som skänkt mig glädje under de senaste (förövrigt febriga) dagarna som jag längtade efter att få beskriva för mina vänner. Händelser, speciella stunder, saker som jag ville vända och vrida på med hjälp av ord. Jag kände en längtan efter testa olika sätt att uttrycka dessa saker för att hitta det rätta sättet att verkligen beskriva känslan och händelserna.
Men när jag spenderat en liten stund i skolans kalla korridorer inser jag att jag inte kan prata...
Det ligger en tjock, seg klump av vinteräckligt förkylningsslem i min bröstkorg, alldeles för nära mina älskade stämband. Detta vedervärdiga slem hindrar allt julgransljust och marsmallowaktigt inom mig från att beskrivas och upplyftas, för att sedan belysas och analyseras som man bara kan göra med sina allra trognaste kvinnliga bundsförvanter.
med klarspråk - jag kan inte prata för tillfället.
eller, jag kan, nästan, om jag måste. Men jag undviker att tala för det gör till och med ont när jag gör mina ökända skrattfrustningar. Detta betyder i sin tur att jag kan inte sjunga. Det känns nästan ännu jobbigare, jag som jämt brukar gasta i duschen, nynna tyst, och sjunga för mig själv. Nu när jag missat en massa rep på grund av förkylning och feber så sätter såklart själva halsen käppar i hjulet.
DET ÄR frusterande att inte kunna prata, att inte vara delaktig i något av alla samtal som pågår runt omkring en själv. Jag har flera gånger under dagens lopp känt mig närmast avskärmad från allt så kallat socialt samspelet.
Och det är irriterande, om än lite roande, att antingen tvingas gestikulera i timtal för att förklara en så enkel sak som "SKICKA SMÖRET" eller tvingas ta till mobil/alternativt gamla hederliga ting som papper och penna för att göra sig förstådd.
Att kunna använda rösten är något som alltid varit en självklarhet för mig. Att leva utan den är intressant. Men jag hoppas att det blir en kortvarig upplevelse. Redan efter en dag känner mig lite frustrerad i att tvingas leva med detta tillfälliga handikapp.
Det blir speciellt jobbigt om jag möter någon lagomt avlägsen bekant och jag inser att jag inte kan få fram en hörbar hälsningsfras. Därför tvingas jag le tills jag får kramp i käkarna och söka ögonkontakt med den mötande personen bara för att denna person inte ska få intrycket av mig som en allmänt dryg och otrevlig person som inte ens har tid för ett enkelt "hallå där".
Nej, jag uppfattas hellre som den allmänt konstiga tjejen med det krampaktiga leendet och de ticksiga ögonlocken än "hon som inte sa hej eller ens gav en avmätt nick".
Om du nu träffar mig i stan eller i antarktis eller på det glänsande marängliknande taket på taj-mahal inom loppet av de närmaste dagarna, så har du på förhand en förklaring till ett eventuellt konstigt, krampaktigt-leende, tystlåtet beteende från min sida.
Med detta sagt, eller snarare ordbajsat, ska jag försöka trotsa min oerhörda trötthet, stänga av datorn för att istället kämpa med SO-plugg i nån timme, innan jag slänger mig själv i säng och peppar inför ännu en dag i absolut tystnad.
Taj Mahal
hej
a job that slowly kills you, bruises that won't heal
