stum
hej
livet är så ironiskt.
min dag började som den gladaste och bubbligaste dagen jag upplevt på länge. Det fanns så mycket, nästan äckligt mycket fluffigt och positivt i mitt inre imorse, som ville spruta ut som spya genom min mun. det fanns så många olika saker som skänkt mig glädje under de senaste (förövrigt febriga) dagarna som jag längtade efter att få beskriva för mina vänner. Händelser, speciella stunder, saker som jag ville vända och vrida på med hjälp av ord. Jag kände en längtan efter testa olika sätt att uttrycka dessa saker för att hitta det rätta sättet att verkligen beskriva känslan och händelserna.
Men när jag spenderat en liten stund i skolans kalla korridorer inser jag att jag inte kan prata...
Det ligger en tjock, seg klump av vinteräckligt förkylningsslem i min bröstkorg, alldeles för nära mina älskade stämband. Detta vedervärdiga slem hindrar allt julgransljust och marsmallowaktigt inom mig från att beskrivas och upplyftas, för att sedan belysas och analyseras som man bara kan göra med sina allra trognaste kvinnliga bundsförvanter.
med klarspråk - jag kan inte prata för tillfället.
eller, jag kan, nästan, om jag måste. Men jag undviker att tala för det gör till och med ont när jag gör mina ökända skrattfrustningar. Detta betyder i sin tur att jag kan inte sjunga. Det känns nästan ännu jobbigare, jag som jämt brukar gasta i duschen, nynna tyst, och sjunga för mig själv. Nu när jag missat en massa rep på grund av förkylning och feber så sätter såklart själva halsen käppar i hjulet.
DET ÄR frusterande att inte kunna prata, att inte vara delaktig i något av alla samtal som pågår runt omkring en själv. Jag har flera gånger under dagens lopp känt mig närmast avskärmad från allt så kallat socialt samspelet.
Och det är irriterande, om än lite roande, att antingen tvingas gestikulera i timtal för att förklara en så enkel sak som "SKICKA SMÖRET" eller tvingas ta till mobil/alternativt gamla hederliga ting som papper och penna för att göra sig förstådd.
Att kunna använda rösten är något som alltid varit en självklarhet för mig. Att leva utan den är intressant. Men jag hoppas att det blir en kortvarig upplevelse. Redan efter en dag känner mig lite frustrerad i att tvingas leva med detta tillfälliga handikapp.
Det blir speciellt jobbigt om jag möter någon lagomt avlägsen bekant och jag inser att jag inte kan få fram en hörbar hälsningsfras. Därför tvingas jag le tills jag får kramp i käkarna och söka ögonkontakt med den mötande personen bara för att denna person inte ska få intrycket av mig som en allmänt dryg och otrevlig person som inte ens har tid för ett enkelt "hallå där".
Nej, jag uppfattas hellre som den allmänt konstiga tjejen med det krampaktiga leendet och de ticksiga ögonlocken än "hon som inte sa hej eller ens gav en avmätt nick".
Om du nu träffar mig i stan eller i antarktis eller på det glänsande marängliknande taket på taj-mahal inom loppet av de närmaste dagarna, så har du på förhand en förklaring till ett eventuellt konstigt, krampaktigt-leende, tystlåtet beteende från min sida.
Med detta sagt, eller snarare ordbajsat, ska jag försöka trotsa min oerhörda trötthet, stänga av datorn för att istället kämpa med SO-plugg i nån timme, innan jag slänger mig själv i säng och peppar inför ännu en dag i absolut tystnad.
Taj Mahal
hej
